”Svenska rekordet på 3000 m var höjdpunkten!”

Det har gått 1,5 år sedan Kent Claesson gjorde det som visade sig bli hans sista lopp som elitlöpare – Stockholm Marathon 2008 där han tog SM-brons. När motivationen inte återkom tog han i höstas beslutet att helt koncentrera sig på rollen som tränare. Här summerar här sin 22 år långa löparkarriär och berättar om finnkampssegrarna, favoritdistansen 3000 m, träningen som gjorde honom så bra och hur han idag, i egenskap av grenutvecklingsansvarig på Svenska Friidrottsförbundet, ser på svensk löpnings framtid.

– Löpning är en enorm frihet! Man tränar när man vill, väljer sina egna löparrundor och så är det en härlig känsla att sätta personligt rekord! Då har man gjort allt själv! säger Kent.
Och personligt rekord satte han många gånger på en rad distanser. Allt från 1500 m till maraton var tider på högsta elitnivå. Favoritdistanserna var 3000 och 5000 m och det som passade honom allra bäst var 3000 m inomhus. Där noterade Kent i februari 1997 det ännu gällande svenska rekordet 7.48,44. Det var i Karlsruhe och Haile Gebrselassie satsade på världsrekord. Allas blickar låg på honom och han vann överlägset men Kent låg hela tiden med i klungan en bit bakom.
– Jag hade 2.32 på första kilometern och 2.39 på den andra. När Haile passerat målet för näst sista gången ställde sig en kameraman mitt i banan för att ta vara redo inför målgången. Jag skrek på honom och han flyttade sig i sista stund men jag fick hoppa över sladden för att inte falla, säger Kent.
Haile missade rekordet men det gjorde inte Kent som spurtade i mål som tvåa efter en slutkilometer på 2.37. Med 7.48,44 underskred han Dan Glans 19 år gamla svenska rekord med 2,5 sekunder.
– En fantastiskt härlig känsla som bland annat yttrade sig i några glädjeskrik under nerjoggen i industriområdet utanför hallen! säger Kent och ler.
Redan dagen efter var han på plats i Malmö och inne-SM där han vann 3000 m på mästerskapsrekordet 8.02,16 efter att ha sprungit andra halvan på 3.58.
– Tanken var att testa två lopp på två dagar inför inne-VM.
Vintern 1997 var Kent verkligen i en strålande form. Han inledde säsongen med att vinna 1500 m i Malmö med fem sekunder på 3.47 och gjorde sedan 7.52,18 i Stuttgart. Han vann sedan ett 1500 m-lopp i Göteborg på 3.45 (segermarginalen åter fem sekunder) innan rekordet kom. På inne-VM i Paris åkte han dock ut i försöken på 8.04.

Tre finnkampssegrar
Kent gjorde elva landskamper varav åtta finnkamper. Samtliga på 5000 m plus att han 1996 dubblerade och även sprang 1500 m. Tre segrar blev det mot vårt östra grannland och bland dem är det den första Kent minns bäst.
– Det var i Helsingfors 1996. Jag och Samuli Vasala spurtade om segern och jag lyckades vinna med 15 hundradelar på 13.52. Det var härligt att kunna tysta den finska publiken!
Året efter på Stockholms Stadion möttes de igen och då var det ännu tuffare.
– Men då vann Vasala med två hundradels sekund.
1998 möttes de för tredje året i rad och Vasala vann då med sju sekunder med Kent som tvåa. 1999 och 2000 vann Kent igen men då var inte Vasala med.
Kents bästa mästerskapsplacering är sjundeplatsen på 3000 m på inne-EM i Globen 1996. Utomhus är det tolfteplatsen på 5000 m i Budapest-EM två år senare. 5000 m var favoritdistansen utomhus och där gjorde han som bäst 13.31,54 vilket var 1998.
– På 3000 m fick jag ut mitt max. Jag tror inte att jag skulle ha kunnat springa så mycket fortare än 7.48. Men på 5000 m och de längre distanserna kunde det ha blivit lite bättre.

Det började med skidor
Kent är född och uppvuxen i Skillingaryd som har 4000 invånare och ligger fyra mil söder om Jönköping. Båda föräldrarna var engagerade i Skillingaryds Frisksportklubb så det blev naturligt för Kent och hans fyra år äldre bror Niklas att testa flera idrotter.
– Jag började spela fotboll när jag var fem år och sprang då också mitt första lopp. Sedan var det längdskidor, orientering och fotboll. Jag spelade fotboll tills jag var 14 men det var skidor som var nummer ett i ungdomsåren. Som bäst blev det en tolfteplats på USM. Jag vill här passa på att tacka mina föräldrar Erland och Birgitta som alltid stöttat mig! säger Kent.
Han var också med i Kalle Anka-finalerna och huvudsakligen handlade det om distanser kring 5 km i ungdomsåren. Brorsan Niklas var bland annat åtta på UP-finalerna i terräng i P14 (motsvarande USM) i Umeå 1981. Han koncentrerade sig dock sedan på innebandy där han kom att spela i näst högsta serien för Vimmerby.
– Jag sprang och åkte rullskidor på sommaren och åkte skidor på vintern, och då sprang jag ingenting. Lilla Lidingöloppet var en höjdpunkt varje höst och jag var bland de 2–3 bästa flera gånger. Vi brukade åka dit med husvagn! På bana var jag under de här åren som bäst åtta på 1000 m i Götalandsmästerskapen.
I P14-statistiken på 1000 m i ”Sverige-Bästa 1985” hittar man Kent på tionde plats på 2.48,0.
Ett löparminne från den här tiden är Finalloppet i Göteborg som Kent sprang nio år i rad på 80-talet. Det är ett terränglopp som går på hösten och 1985 sprang Kent P14-klassen över 4,7 km.
– När startskottet gick stack en liten kille i WCT-overall och t-shirt iväg direkt. Men han sprang sedan fel i Skatåsterrängen och kom in på milbanan. Men han fortsatte ändå och kom inte i mål förrän efter en halvtimme! Själv blev jag trea i P14-loppet på 15.52. Killen var Claes Nyberg från Mölndals AIK och han kom jag att möta många gånger under karriären!
– När jag var 15–16 år började löpningen gå bättre samtidigt som det blev sämre snötillgång.

Trea i Skol-SM 1986
Hösten 1986 var Kent med på 3000 m på Skol-SM i Stockholm i vad som var en riktigt bra tävling.
– Det var första gången jag sprang på Stadion och det var stort! Claes Nyberg vann på 8.38 före Magnus Johansson från Linköping, 8.43, och så var jag trea på 9.01. Det var det loppet som verkligen tände min löpargnista! säger Kent som också fick se Morgan Tollofsén vinna P16-klassen på 8.35.
1987 sökte Kent till både skidgymnasiet i Ulricehamn och friidrottsgymnasiet i Halmstad.
– Jag kom in i Halmstad och det fällde avgörandet. I och för sig hade jag nog kommit in på skidgymnasiet också men följde aldrig upp det utan valde löpningen.
I Halmstad fick han Håkan Petersson som tränare och där blev det fyra år i en bra miljö.
– Jag lärde mig väldigt mycket om löpning där! Vi var ett härligt gäng med Jesper Skantz, Jimmy Björk, Johnny Jönsson, Johan Swärdh, Mikael ”Slang” Larsson med flera. Jag läste Samhällsprogrammet och var inneboende hos en familj.
Kent utvecklades kontinuerligt under tiden i Halmstad och blev bland annat uttagen till Nordiska juniorlandskampen tre år i rad 1989–1991. Efter studenten sistnämnda år flyttade han mer eller mindre direkt till Växjö där Janne Bengtson blev hans tränare.
– Håkan Petersson och Janne Bengtsson har betytt väldigt mycket för min löparkarriär. Utan dem hade jag aldrig nått så långt som jag gjorde. Jag vill också nämna Skillingaryds FK och Spårvägens FK som stöttade mig under karriären, säger Kent som 1991 fick sitt stora genombrott.
– På inne-SM i Luleå vann jag 3000 m vilket var mitt första SM-guld! Jag vann med 1,5 sekunder på perset 8.10. Micke Andersson var tvåa, Stefan Wagnsson trea och Magnus Bergman fyra. Det var riktigt kallt ute på uppvärmningen minns jag. Direkt efter var det landskamp mot Finland i Tammerfors och jag vann där också – på 8.07 – just före Claes Nyberg. 
Bantävlingen i Nyköping i början på juni blev något av en favorittävling och där satte Kent personligt rekord på 5000 m tre år i rad 1989–1991.
– 1991 sänkte jag perset med 27 sekunder till 13.52!
Men sedan hade han några tunga år 1992–1995 med en hel del skador.
– Jag hade problem med det mesta och utvecklades väldigt lite. Båda hälsenorna krånglade liksom knän, ljumskar och benhinnor. Jag opererade bland annat ena benhinnan en gång.
Under de här åren var allt fokus ändå på löpningen. För att försörja sig jobbade Kent med företagsreklam i PR Active vilket innebar lagerarbete, försäljning och utkörning.

Vändningen 1995
Hösten 1995 vilade Kent från all löpträning i två månader och körde enbart alternativträning – vattenlöpning, cykel och rullskidor. Därefter ändrade han och Janne Bengtson på träningsupplägget vilket innebar fler upprepningar på intervallpassen och kortare vila.
– Tidigare kunde jag köra 7–8x400 m med 2 minuters vila. Nu blev det istället 10–12x400 m med 1 minuts vila vilket passade mig bättre. Jag sprang också mer distans och ökade på mängdträningen över hela linjen.
I december 1996 satte han banrekord med 12.42 på den 4,5 km långa terrängslingan runt Växjösjön och formen var då riktigt bra!
– Det var en runda vi hade som testlopp i gruppen och det var mycket prestige i det rekordet, säger Kent och skrattar.
– Men några år senare gjorde Henrik Skoog 12.39. Jag har dock kvar rekordet på två varv!
Under de här åren hade Kent inga konkreta civila framtidsmål utan koncentrerade sig helt på löpningen. Men tack vare flera samtal med Janne Bengtson började Kent plugga på Komvux hösten 1995.
– Jag var väldigt skoltrött på gymnasiet men 1995 började intresset för att kanske söka in till GIH växa fram. Efter Komvux 1995–96 läste jag 50 poäng på Lärarhögskolan i Växjö och senare blev det flytt till Stockholm och Specialidrottstränarlinjen på GIH.
Vintern 1995–96 hittade han formen igen, vann inne-SM på 3000 m i Borlänge och blev sjua på inne-EM i Globen på 7.56,52!
– Jag gjorde ett helt okej lopp i Globen! Det gick inte så fort så jag hängde med ända till slutvarven då styrkan inte räckte till. En spanjor vann på 7.50. Några veckor tidigare gjorde jag i Karlsruhe min första 3000 m-tid under åtta minuter – 7.55.

1996–2001 – de bästa åren
Åren efter inne-EM i Globen var Kents bästa. Vintern 1997 satte han svenskt inomhusrekord på 3000 m och trots att ena ljumsken gick sönder påföljande vår vann han i augusti sitt första av totalt sex SM-guld utomhus. Det var på 5000 m i Sundsvall.
– Jag och Claes Nyberg hade mötts på 5000 m i flera SM och jag var tvåa bakom honom både i Göteborg 1994 och i Karlskrona 1996. Men i Sundsvall var jag starkast i spurten och slog honom med en tiondel! säger Kent som sedan vann SM-titeln på 5000 m också i Stockholm 1998 och Malmö 1999.
Några veckor efter SM 1997 gick Finnkampen på Stockholms Stadion och även om Kent där fick stryk i spurten av Samuli Vasala så har han två tydliga minnen från banketten på Star Hotell i Sollentuna.
– Göta-löparen Stefan Wagnsson gick helt spontant upp på scenen, greppade mikrofonen och började sjunga. I sången ingick ett tack till förbundsordföranden Bengt Westerberg för att han fått komma till Stockholm! Men det bästa med kvällen var att jag träffade min blivande fru Jeanette!

Träningsupplägget
Kents träningsfilosofi har alltid varit mycket mängd kompletterat med två till tre kvalitetspass i veckan.
– Jag anser att man måste ha en bra grund med uthållighet för att sedan kunna släppa på träningen och nå en formtopp. Jag låg på 12–14 mil i veckan och gick under senare delen av bankarriären från två till tre kvalitetspass. Det blev också ett långpass på runt två mil i en fart av 4.00–4.15. Under maratonsatsningen blev det sedan ännu mer fokus på mängd.
Intervallpassen kunde bestå av 10x1000 m med en minuts vila där varje intervall gick på 3.00. Eller 5x2000 m med två minuters vila. Denna typ av pass körde Kent oftast på väg. Till detta kom allmänstyrka, cirkelträning och löpskolning.
– Det är viktigt att lägga en bra grund under hösten med mycket distanslöpning och aeroba intervaller och sedan en tävlingsförberedande period på 4–5 veckor med intensifierade intervaller och snabbhetsträning.
De tävlingsförberedande passen innehöll kortare och färre intervaller.
– Till exempel 10x300 m med en minuters vila. Jag kunde också köra en stege som skulle gå fortare och fortare: 1x800 m, 2x600 m, 3x400 m och 5x200 m där ståvilan var lika lång som intervallen tog att springa. Jag blev aldrig riktigt snabb och gillade aldrig mjölksyraträningen, men jag var en extrem tävlingsmänniska och höjde mig ofta när det verkligen gällde. På träning kunde jag inte plocka ut allt.
– Generellt tror jag att man ska undvika tuff mjölksyraträning under grundträningsperioderna.
2000–2001 började Kent köra tröskelintervaller – snabbdistans i en fart just under mjölksyratröskeln – vilket han senare körde än mer av under maratonsatsningen i slutet på karriären.

7.48-loppet i Globen 2000
1999 flyttade Kent till Stockholm och började på GIH. Påföljande vinter kom han åter i riktigt bra form och lyckades så när förbättra sitt svenska rekord. I början på februari vann han inne-SM i Bollnäs på mästerskapsrekordet 7.57,66 och var då fem sekunder före Henrik Skoog. 1,5 vecka senare gick det betydligt fortare.
– Det var i galan i Globen. Jag var i lika bra form som 1997 och upplägget blev ganska likt det i Karlsruhe tre år tidigare.
Moses Kiptanui, Ali Saidi-Sief och Gennaro Di Napoli drog iväg i 7.40-fart och Kent hängde på. 2.33,6 på första kilometern, 3.52,5 halvvägs och 5.10,5 på 2000 m (2.36,7 på kilometern). Även om Kent fick släppa så fullföljde han med 2.38,4 på sista 1000 och 29,5 på slutvarvet in till 7.48,90. Därmed var han bara halvsekunden från sitt eget svenska rekord.
– Jag har testat alla möjliga öppningar på 3000 m och i de två bästa loppen har det varit snabba förstakilometrar. Man tycker ju att ett jämnare upplägg borde kunna ge en bättre sluttid men jag lyckades aldrig få till något riktigt bra resultat när jag öppnade på 2.35–2.36.
Efter Globen-loppet 2000 blev det en andra inne-EM-start.
– Jag gjorde ett bra försökslopp på inne-EM i Gent men lyckades inte lika bra i finalen. Där blev jag tia men borde ha kunnat komma sexa-sjua om det inte varit för en taktisk miss när jag försökte passera en löpare i kurvan.
Kent hade där 7.57 i försöken och 7.59 i finalen i Gent.
5000 m-perset 13.31,54 satte han i Hechtel i början på augusti 1998. Men bästa 5000 m-säsongen var 2002.
– Då var jag jämnare och gjorde tre lopp just över 13.40. Men jag fick aldrig till en topptid och missade att kvala in till München-EM med nio tiondelar.

Maratonsatsningen
2003 blev Kents sista år som 5000 m-löpare.
– Jag kände att jag inte kom längre på bana. 2002 var jag klar på GIH och började nästan direkt jobba som halvtidsanställd tränare i Spårvägen. Det logiska var att söka sig uppåt i distans och jag bestämde mig för att satsa på maraton.
På väg mot maratondebuten i Sevilla i februari 2004 sprang Kent en halvmara i Spanien i december. Den slutade på beskedliga 1.10.42. Tio veckor senare var han åter på plats i Spanien för maratondebuten och öppnade på 1.10.25.
– Det kändes bra och jag hittade ett härligt flyt på andra halvan som jag avverkade på 1.06.42.
Kent kom i mål som femma på 2.17.07 – den tredje bästa svenska debutanttiden någonsin efter Kjell Erik Ståhls 2.16.49 (1979) och Janne Hagelbrands 2.15.42 (1986).
– Då tänkte jag att ”den här tiden kan jag förbättra”. Men så blev det aldrig. Året efter var jag i lite bättre form och gjorde 1.04.23 på en halvmara i mars men blev sedan sjuk inför Paris Marathon.
I Venedig Marathon på hösten fick Kent problem på slutet och tappade mycket tid sista kilometerna och kom i mål på 2.19.
– Sedan var jag mycket skadad 2007–2008 och började tappa motivationen. Efter Stockholm Marathon 2008, då jag tog SM-brons, väntade jag länge för att känna om motivationen att träna hårt skulle komma tillbaka. När det inte gjorde det så bestämde jag mig för att avsluta elitsatsningen. Men jag tycker fortfarande väldigt mycket om att springa!

Ett härligt gäng i Växjö
När Kent ser tillbaka på löparkarriären så återkommer han gärna till tiden i Växjö på 90-talet.
– Jag bodde granne med Patrik ”Putte” Johansson och vi tränade väldigt mycket tillsammans. ”Putte” är helt klart den största löpartalang jag mött. Även Johnny Jönsson tränade jag väldigt mycket med och sedan kom Henrik Skoog och även Erik Sjöqvist pluggade ett år i Växjö. Liksom Joel Johansson. Vi var ett riktigt bra gäng!
När det gäller löpare han tävlat mycket mot nämner han framför allt den jämnårige Claes Nyberg. De mötte varandra första gången 1985, sprang flera junior- och seniorlandskamper tillsammans och hade hårda fighter på SM. Claes avslutade sin löparkarriär 2005.
På frågan om Kent skulle göra något annorlunda om han fick göra om löparkarriären svarar han:
– Jag skulle träna lite mer än jag gjorde. Lite mer distans, lite fler intervaller och så vidare. Med en bättre grund kunde jag nog hållit mig skadefri längre. Jag skulle också delat upp sommaren i två tydligare tävlingsperioder på fem-sex veckor istället för att försöka tävla 10–12 veckor i sträck. Jag borde också ha vilat helt en vecka efter innesäsongen och inte kört igång med träningen direkt, säger Kent självkritiskt.

Framtiden för svensk löpning
Det är de egna erfarenheterna han förmedlar till sina aktiva i rollen som tränare idag.
Kent tränar drygt tio löpare, bland annat Henrik Skoog, Fredrik Uhrbom, Malin Liljestedt och Tove Berg och är sedan 2008 också grenutvecklingsansvarig (GUA) för manlig långdistans och hinder i SFIF.
– Vi har flera riktigt bra löpare där några är Mustafa Mohamed och Isabellah Andersson på långdistans och Mattias Claesson Olle Walleräng på medeldistans. Alla med bra chanser att hävda sig på EM i Barcelona 2010.
– I rollen som GUA handlar det om att samordna träningsläger, arrangera två utvecklingsträffar per år och fixa bra tävlingar. Vi har bland annat ett utbyte med Holland på 800 m. Den europeiska standarden på löpning har visserligen gått ner och ambitionen är att Sverige ska bli en av Europas bästa löparnationer.
2008–2009 ansvarade Kent också för SFIF:s löpträningsutbildning – det vill säga att utbilda löptränare.
– Det handlar om att få den stora massan som springer motionslopp att komma in i klubbarna för att kunna utvecklas ytterligare. Genom att få in fler löpare i föreningarna får man också fler ledare och kan därmed starta löpargrupper. Fler löpare ökar även möjligheterna att kunna arrangera fler lopp som i sin tur bidrar till bättre ekonomi för klubbarna. 
Kent Claesson har avslutat sin elitsatsning som löpare och det innebär att engagemanget som tränare och ledare på både klubb- och landslagsnivå ökat. Och i den rollen kan ha bidra med mycket till utvecklingen av svensk löpning!

Jonas Hedman

Fakta Kent Claesson 

Kents karriär i siffror