Hoppsan – nu är det andra som kastar sig in i leken
Det kan nog inte ha hänt under de senaste 20 åren, säger nyutnämnde grengrupps-chefen Anders Axlid spontant. Han påpekar dock snabbt att man inte får dra alltför långtgående slutsatser.
– Ärligt talat kan det vara naturliga fluktuationer. 19 kastare är nominerade, fyra kommer från riktiga kastarfamiljer. Jag ser ingen gemensam nämnare för resten som skulle tyda på att vi kan vänta oss ett svenskt kastarunder. Att det ser bättre ut än på många år förnekar han däremot inte.
När Elias Håkansson, född 1992, i årets sista tävling kastade femkilossläggan hela 74,45 var det årets längsta kast i världen av en 16-åring. Han är inte ensam. Markus Johansson, född 1990, har höjt juniorrekordet med sexkilossläggan flera gånger under året. Och bland seniorerna är Mattias Jons, född 1982, 72,63 det bästa svenska resultatet på fyra år.
– Det finns en större grupp hårdsatsande ungdomar som alla ligger väl framme i sina åldersgrupper, inte bara i slägga. Jonas Lohse ( född 1987) och Anna Wessman (1989) i spjut, Sofia Larsson (-88), Per Rosell (1987) i diskus och Simon Gustafsson (1990) i kula har alla lång väg kvar. Men med så många med potential finns det en chans att någon av dem kan gå hela vägen och blir en världsstjärna, menar Anders Axlid. Speciellt anmärkningsvärt är att många unga tjejer börjar visa resultat. Att svenska damer kan konkurrera internationellt i kastgrenar har inte direkt varit vanligt. Tre släggtjejer kvalade till exempel in till junior-EM 2007. Och fyra i diskus samma år.
– Vi fick ha en inhemsk uttagning. I damdiskus!
– När jag växte upp fnös man åt kvinnliga kastare, nu är de med på samma premisser som män. Deltagarantalet i tjejernas diskus på USM eller i Världsungdomsspelen är ett bevis på att det har hänt något, säger Anders Axlid. Vad den ökande populariteten beror på har han inte något riktigt bra svar på. Antalet ungdomstränare med kast som specialitet är inte direkt många. Inte heller seniortränare.
– Men någon gång på 80-talet började det bli mer intresserant. Björn Blomgren i Falun tog ett grepp och förde in energi och identitet. Kim Johansson betydde mycket när damslägga blev officiell gren. Dessutom har naturligtvis Anna Söderberg, med flera mästerskapsfinaler i diskus, visat att en svensk tjej faktiskt kan konkurrera. Men kampen mot dopningen har förmodligen varit det allra viktigaste.
– Jämför resultaten i OS 1992 och 2008. Det är som två olika grengrupper. Det beror mest på dopningsarbetet men även på att statsstödet till idrotten i östländerna har minskat. Och ekonomi är viktig, inte minst för kastare som måste träna länge för att nå toppen. Anders Axlid menar att den svenska friidrottens uppbyggnad inte gynnar kastare.
– Man är som bäst vid 35, kanske ända upp mot 40, och det krävs oerhört mycket träning. Två pass om dagen i kanske 15 år innan resultaten kommer. I Sverige har vi friidrottsgymnasier och sedan kanske friidrottsuniversitet fram tills man är 22–23 år. Kommer man sedan inte med i SOK:s talanggrupp, och det är det få som gör, så står man där. Hur ska man orka köra två pass om dagen och samtidigt försörja sig? För kastare existerar dessutom väldigt lite av det Anders Axlid kallar extern motivation. Sponsorer lyser i regel med sin frånvaro, uppmärksamheten från media är begränsad och det är svårt att ens hitta tävlingar där de aktiva får synas.
– Damdiskus har väl inte fått vara med i Golden League sedan 1832, säger han ironiskt och fortsätter:
– Därför domineras kastgrenarna av länder där den statsstödda idrotten fortfarande finns kvar och de aktiva har en tryggad försörjning. Det finns ytterligare några länder, till exempel USA, där styrkegrenar har status, där det är coolt att vara stor och stark.
– Den stora utmaningen för oss är därför att ta hand om alla talanger och se till att de kan satsa. Vi får trolla med knäna. Det är inte realistiskt att tro att Fredrik Reinfeldt plötsligt ska hala upp plånboken och önska lycka till 2012. Det innebär inte att Anders på något sätt är pessimistisk.
– Visst är det skoj att många kan kvala in till EM. Men vi vill ta ett steg till och få fler med till OS i London. Det är den stora utmaningen just nu. Att vi får med tre diskuskastare 2012 är fullt realistiskt. I spjut kan vi ha två medaljkandidater. De närmaste åren blir spännande, tror Anders Axlid.