Sanna är på väg mot något stort även utomhus

När Susanna Kallur satte världsrekord på 60 m häck med 7,68 i Karlsruhe den 10 februari så blev hon fjärde svensk att lyckas med det ingen annan någonsin gjort under tak. Men att sätta världsrekord har aldrig varit något hon ens riktigt drömt om. Här berättar Sanna om rekordet, träningen och om hur hon ska bli bäst även på 100 m häck.

– Jag såg tiden 7,68 på ljustavlan så fort jag kommit i mål men vågade inte riktigt tro på den eftersom jag vet att den ofta korrigeras lite. Men så kom Alain Blondel i tävlingsledningen fram och berättade att det var klart, tiden stämde, och då blev jag helt överlycklig. Det blev verkligen kaos i hjärnan!, säger Susanna Kallur.  

Efter en fantastisk inledning på säsongen med i tur och ordning 7,81, 7,75 och 7,72 så kom så vad som kändes som den naturliga fortsättningen – världsrekord.
– Men det var inget perfekt lopp. Jag hade ingen jättebra reaktionstid i starten och fällde mig först två meter efter mållinjen. Men löpningen stämde riktigt, riktigt bra!

Med reaktionstiden 0,162 hade hon den fjärde bästa i startfältet, snabbast reagerade femma Miriam Bobkova med 0,138. Annars började söndagseftermiddagen i Karlsruhe nere i sydvästra tyskland inte speciellt bra med en uppvärmning som lämnade mycket i övrigt att önska.
– Det var min mest kaosartade uppvärmning någonsin. Oftast brukar man göra sina bästa lopp efter en bra uppvärmning. Men i Karlsruhe fanns det inte plats att ställa ut häckarna på rätt avstånd så jag klippte några med bara några meter mellan varje.

Men så kom en tjej och hjälpte till att skapa lite utrymme i röran och sa att hon ställde ut dem med sex meters mellanrum (normalt är det 8,5 meter).
– Så jag provade med förkortat steg men med bra fart. Men det var i själva verket bara fem  meter mellan häckarna så jag slog i den andra ordentligt. Det blev flera incidenter i vad som var en riktig katastrofuppvärmning. ”Det får gå som det går”, tänkte jag på väg ut till starten, säger Sanna.

Med världsrekordet ”168” på nummerlappen (arrangören hade ingen sjua!) och en väldig massa journalister med frågor om världsrekordmöjligheterna dagen före så fanns givetvis rekordet i huvudet.
– Men jag lyckades slå bort rekordtankarna och helt koncentrera mig på att göra en bra prestation.

Efter en bra acceleration tog hon ledningen vid första häcken och släppte den sedan aldrig. Amerikanskan Lolo Jones blev tvåa på 7,77 vilket förde in henne på delad tionde plats på genom-tiderna-bästa-listan. På de erkänt snabba banorna blev Damu Cherry trea på 7,89 och sex av de åtta finalisterna satte personligt rekord.

Med 7,68 förbättrade Sanna Ludmila Narozjilenkos (Engquist) 18 år gamla världsrekord med en hundradel.

Starkare och explosivare

Trodde då Sanna att hon skulle kunna sätta världsrekord?
– Före den här säsongen trodde jag inte det. Att sätta världsrekord är så stort att jag inte ens drömt om det och ännu mindre tänkt på det. Men när säsongen kom igång och det gick så bra då kom tankarna, säger Sanna som fortfarande när intervjun gjordes fem veckor efter inte riktigt kände att rekordet hunnit sjunka in.

Och hur rekordet kunde bli möjligt har hon två förklaringar till.
– Jag har blivit fysiskt starkare under hösten, mer explosiv, och sprungit häck under hela uppbyggnadsperioden. I våras stördes jag av en skada och kunde inte köra så mycket häck som jag ville. Men efter att ha avslutat utomhussäsongen i höstas väldigt bra så fortsatte jag höstträningen där jag slutade, säger Sanna.

Hon säger att hon nu hittade den där riktiga häckkänslan redan före första tävlingen i Glasgow den 29 januari och det märktes också resultatmässigt. Med 7,81 var hon då bara 0,01 över sitt tre år gamla svenska rekord och hela säsongen presterade hon sedan på en högre nivå.
– Men även när det som i höstas gick bra på träning så vet man inte hur det kommer att gå på tävling. För mig är form samma sak som känsla för häcktekniken. Jag känner direkt när jag hittar den rätta häckkänslan, när allt flyter perfekt. Den känslan infinner sig kanske 4–5 gånger per år på träning. Det handlar om att hitta positioner i löpningen och när jag gör allt rätt så har jag en lite mer framåtlutad position i häckpassagen.

Bristningen i Valencia

Efter världsrekordet i Karlsruhe vann Sanna i Birmingham på 7,75 och sedan GE Galan i Globen på 7,74. Hon hade därefter tänkt springa inne-SM i Malmö men avstod eftersom hon kände sig sliten i baksidorna. Efter lite magsjuka och vila var hon laddad inför vinterns stora mål – inne-VM i Valencia – men där hände det som inte fick hända.

Sanna vann sitt försöksheat till synes enkelt på 7,87 efter en mindre bra start. Men några timmar senare, i samband med uppvärmningen inför semifinalen kom skadan.
– Jag kände inget i låret före. Men så körde jag några starter och när jag tryckte ifrån med högerbenet över en häck fick jag en minde bristning i högra lårets baksida. 

Det var ingen allvarlig skada men det var otänkbart att springa två lopp till. Det var samma baksida och muskel som hon drog av våren 2004 men den här bristningen satt inte på exakt samma ställe.
– Jag var så laddad och så redo att springa och så hände detta. Det var givetvis supertråkigt men jag har försökt analysera och se vad det kan bero på och hur jag kan försöka undvika det i framtiden.

Och det är framför allt två saker hon kommit fram till.
– Jag gjorde ungefär lika många tävlingar den här säsongen (7) som förra vintern (6) men nu var det två lopp i de flesta tävlingar vilket slet mer. Dessutom har jag ju sprungit åtminstone en tiondel fortare i varje lopp nu vilket också tar på kroppen. 

Ett pass av nio är häck

Under grundträningsperioderna kör Sanna som mest nio pass i veckan. Det första, huvudpasset, är klockan 10 och sedan följer lunch innan hon kör pass två vid 15-tiden.
– Eftersom jag tränar helt olika muskelgrupper de olika passen så fungerar det att ha så kort vila mellan dem. Mellan passen handlar det mest om att rensa skallen, säger Sanna.

Ren häcklöpning kör hon bara en gång i veckan under grundträningsperioderna. Då kan det vara antingen starter där hon springer över tre häckar eller teknikträning med fokus på häckpassagen.
– Det kan låta lite att bara ett pass av nio är häck. Men det handlar om att bygga upp sig under den perioden och det sliter att springa häck. Jag har dessutom lätt att hitta tillbaka till häckkänslan.

Karin Torneklint var Sannas och tvillingsystern Jennys tränare i början av karriären. Sedan hade de Bengt-Erik Blomkvist under flera år. Sedan 2005 är Karin tillbaka som deras häcktekniktränare och från då och fram till december 2008 var det Agne Bergvall som skrev program och var deras tränare i övrigt. I december tog Torbjörn Eriksson över hans roll.
– Agne har mycket att göra och eftersom han bor i Växjö och vi i Falun så var kommunikationen inte så lätt, det blev mycket telefonsamtal och mejl. ”Tobbe” har hela tiden funnits i Falun, vi har alltid snackat och jag har alltid gillat hans träningsfilosofi. Det betyder mycket att ha sina tränare på hemmaplan, säger Sanna.  

Vårens träning

Sanna gick framåt mycket under innesäsongen och frågan är om hon kan omsätta de fina tiderna på 60 m häck till den 40 meter längre utomhussträckan.
– Det är ju väldigt svårt att säga eftersom jag inte sprungit 100 m häck i vinter. Det jag behöver förbättra är sprintuthålligheten, att bli starkare på slutfasen av loppen, säger Sanna.

Och hur det ska gå till har hon en klar uppfattning om.
– Om det går som jag vill så kommer jag köra fler träningslopp över många häckar. 2x12 häckar med 12–15 minuters vila är exempel på pass som jag vill köra fler av.

I friidrottshallen i Falun går det att köra max fem häckar men diskussionerna om att bygga en längre rakbana diskuteras.
– Det vore en enorm fördel om det gick att springa 100 m inomhus året runt i Falun. Vi för en diskussion med kommunen och Tennisklubben, som driver hallen, och förhoppningsvis blir det verklighet, säger Sanna.

Med tanke på de utrymmesmässiga begränsningarna är träningslägren extra viktiga för henne för att kunna köra längre lopp.
– Jag är 27 år gammal och tänker mycket på hur jag kan bli smartare och effektivare i min träning. Det som gäller framöver är ännu mer kvalitet för att kunna springa ännu fortare.

EM-guldet största upplevelsen

På frågan vilken som är hennes största ögonblick hittills i karriären så kan Sanna inte välja ut ett utan säger tre:
– EM i Göteborg var skitstort! Det var ett stort mål i flera år och känslan inne på Ullevi med allt publikstöd går inte att beskriva med ord! Innevärldsrekordet var på sätt och vis större men på ett annat sätt. Sedan glömmer jag aldrig tredje och sista chansen att kvalificera mig för OS i Aten 2004. Jag hade varit skadad hela sommaren och så klarade jag kvalgränsen i sista loppet! En otroligt härlig känsla, säger Sanna som sedan på plats i Aten satte personligt rekord med 12,67 i semifinalen.

När vi kommer in på största besvikelsen så kan hon inte riktigt komma på någon. Ordet ”besvikelse” använder hon nästan aldrig.
– Men det är klart att skadan i Valencia nu var en stor besvikelse, säger hon sedan.

Sannas personliga rekord på 100 m häck är 12,49 från i höstas. Om hon lyckas komplettera träningen med mer sprintuthållighet och till sommaren lyckas hitta vinterns lysande form så kommer Ludmila Engquists svenska rekord på 12,47 ryka all världens väg. I augusti väntar också OS i Beijing men Sanna ser längre än så – åtminstone fram till till London-OS 2012. Och 2013 arrangerar Sverige inne-EM i Göteborg, Sannas favoritarena.

Med världens bästa häckteknik, ett ständigt leende på läpparna och en sjukt positiv inställning så är det svårt att se några hinder för Susanna Kallur!

Jonas Hedman 

Länk till Susannas resultatutveckling på 60 respektive 100 m häck