Man tillbringar för mycket tid i friidrottshallarna i dag

Det höjdes en hel del ögonbryn inom friidrottssverige när systrarna Kallur under senhösten bytte ut tränaren Agne Bergvall mot Torbjörn Eriksson. Inte minst av Torbjörn själv.

– Jag erkänner att jag var nervös och darrade i benen innan jag bestämde mig, berättar Torbjörn Eriksson. Visserligen har han själv en lång erfarenhet som elitaktiv sprinter med ett tiotal SM-guld, två OS- och fyra VM-starter. Men detta var på en helt annan nivå.
– Från att ha tränat ungdomar på friidrottsgymnasiet i Falun till att ha hand om världens bästa häcklöpare. Det var ett stort steg och ställer helt andra krav. Jag hörde mig för hos andra tränare innan jag bestämde mig. Att Karin Torneklint fortfarande är huvudansvarig för systrarnas  träning var naturligtvis bidragande till att han tackade ja. Och det kunde inte ha börjat bättre. Susanna Kallur hann sätta världsrekord och bli utsedd till Europas bästa kvinnliga friidrottare redan första tävlingsmånaden. Något Torbjörn Eriksson inte tar åt sig äran av:
– Agne och Karin lade grunden i höstas och det är deras arbete som ger resultat nu. Men han har redan fått uppmärksamhet för ”annorlunda och roliga träningar”:

– Alla tränare har olika övningar. Det är naturligt att det känns roligare i början. Han poängterar också att många av hans ”nya och roliga” övningar inte alls är nya. Snarare tvärtom. Till exempel ”luftspring” som Jenny Kallur ägnat sig åt under sin skadeperiod.
– När man är skadad behöver man fortfarande röra benen fort. Och jobba med höftböjarna. Övningen innebär att man hänger i en barr och springer i luften så att man inte stöter i benen. Övningen kommer från gamle landslagstränaren Gusti Laurell. Det kan vara bra att gå tillbaka och läsa vad tränare tyckte förr. Det gäller att inte tappa bort gammal kunskap när man lär sig ny, säger Torbjörn.

På brett dalmål försöker han förklara sina funderingar om träning och utveckling. Det handlar mycket om mängd i förhållande till kvalitet.
– Vissa saker har slagit mig. Bland annat att svenska sprintresultat är relativt dåliga jämfört med när jag var aktiv. Vi var många som, med svenska mått mätt, var duktiga. Jag har funderat varför det är så stor skillnad nu. 1997 gjorde fem svenskar under 10,50 på 100 meter. I somras var det bara en. På 200 meter var 29 stycken under 22 sekunder 1997. Tio år senare var det 16.
– I slutet av 80-talet kom den amerikanska sprintern Marty Krulee hit och det innebar en ny träningsfilosofi med mycket mer kvalitet, förklarar Torbjörn Eriksson och fortsätter:
– De flesta av oss hade kört mycket volym. Det fanns inte många friidrottshallar och vinterträningen var annorlunda. När vi började köra kvalitet utvecklades vi enormt. I viss mån är nog hallarna en nackdel. Det är lätt att köra för mycket kvalitet i tidiga åldrar. Jag tror att det är bra med mer traditionell träning, åtminstone tills man blir 17–18 år.

Han nämner Johan Wissman som ett exempel på hur en långsiktig satsning kan se ut.
– Han har successivt utvecklat kvalitetsträningen och har gjort lite som vi gjorde i början av 90-talet. I dag kan man vara i Sverigetoppen som 17-åring och då är det naturligt att man tittar på, eller tränar med, seniorerna. Det kanske man ska göra redan som 16-åring.
– Men de flesta ungdomar rör sig för lite i dag. Därför är grundträningen ännu viktigare. Jag tittar mest på sprint men det här kan säkert gälla alla grenar. Man tillbringar generellt för mycket tid i friidrottshallarna i dag. Någon återgång till gamla tiders vinterträning rekommenderar han dock inte.
– Man måste springa fort på vintern också. Men det ena utesluter inte det andra. Sanna och Jenny hade redan börjat köra mer kvalitet när jag började träna dem. Precis som jag tycker att de ska göra. Men de har tränat oerhört hårt i många år. Har man gjort det och är 27 kan man kosta på sig att köra lite mer specifik kvalitet.

Göran Byhlin