Exit: Kina – OS i Beijing kan bli Stefan Holms sista stora.

Om man är färgblind så blir man inte målare och om man har dyslexi så blir man inte journalist. Om man är 181 centimeter lång så blir man rimligtvis inte heller höjdhoppare. Men det finns undantag.

Stefan Holm har hunnit bli 31 år och har gjort 21 internationella seniormästerskap sedan debuten på inomhus-VM i Paris 1997. Han har tagit tio medaljer och har nu bara ett enda mål i huvudet – OS i Beijing den 15–24 augusti 2008.
– Jag ger allt till OS. Det är dit min planering sträcker sig, säger Stefan. 
Vi träffar honom i Våxnäshallen hemma i Karlstad en onsdag i slutet på november. Dagen före fyllde Våxnäshallen 20 år vilket IF Göta firade med tårta.
– Det var här jag gjorde min första tävling som 11-åring i februari 1988. Så för mig har hallen ”alltid” funnits, säger Stefan och förvånas över det faktum att han hoppat i höjd i två decennier.

12 pass i veckan
Han är mitt inne i grundträningsperioden vilket innebär tolv pass i veckan. Sex av dem kör han i hallen och de övriga sex i en styrkelokal hemma i villan. Den allra tuffaste grundträningsperioden på fyra veckor är avklarad vilket innebär att han nu släppt de mest krävande övningarna.
– Jag tog en vecka helledigt efter sista tävlingen i slutet på september. Sedan körde jag enbart lugn distanslöpning på 7,5 km varje dag i två veckor innan jag drog igång den tunga träningen. Förr om åren körde jag den i sex veckor men efter att Melwin föddes 2004 har jag gått ner till fyra veckor, säger Stefan.
Men denna lite mindre tuffa träningsperiod, som också är fyra veckor, innefattar även den tolv pass i veckan. Denna onsdag är det häckhopp, ryck och kast med medicinboll som står på programmet. Efter 20 minuters uppvärmning i form av jogging, töjning och löpskolning så monterar Stefan ihop fem häckar som är 130 cm höga. Han inleder med några lättare serier där han hoppar vid sidan av häcken och nöjer sig med att dra enbart högerbenet över överliggaren. Huvuddelen av häckpasset är dock traditionella häckhopp. Efter några serier höjer han ribban och kör de sista serierna på 155 cm. Ribban räcker honom till halsen.
På väggen ovanför hänger stora bilder på fem av IF Götas främsta friidrottare genom tiderna – Carl Johan ”Massa” Lind, Ann-Louise Skoglund, Sven Nylander, Monica Westén (Rydén) och Patrik Bodén. Och så längst till höger en bild på en höjdhoppande ”killing” i gul-svart linne.
– Den här hallen är ju i mångt och mycket IF Götas. Men när klubben fyllde 100 år 2004 så hamnade även jag på väggen trots att jag tävlar för Kils AIK, säger Stefan.       
Att han tog OS-guld samma år spelade säkert också roll.

Högre kvalitet på träningen
Efter häckhoppen är det ryck. Stefan lägger på 70 kg och kör tre upprepningar i varje serie där han först drar upp stången till midjan och sedan rycker upp den på raka armar.
– Tidigare körde jag fem upprepningar i varje serie men nöjde mig då med 60–65 kg. Nu är det ”treor” som gäller men med högre vikter, säger Stefan.
Passet avslutas med 7x12 kast med medicinboll. Bakåtkast, framåtkast och så vidare. Även där har det blivit en kvalitetshöjning. Från att ha kört med 4 kg-bollen i alla år så har han nu bytt till en ett kilo tyngre boll.
Passet avslutas med tre 60 m-dragningar för att få igång genomblödningen i musklerna och snabba på återhämtningen. Efter 100 häckhopp, 18 ryck á 70 kg och 84 kast med medicinbollen så är han ännu ett pass närmare OS i Kina där kvalet börjar den 17 augusti.
Hur har då träningen förändrats genom åren?
– Det har blivit lite mindre mängd men högre kvalitet. Sedan hösten 2006 har jag blandat upp passen mer vilket gör att de sliter mindre på kroppen. Tidigare körde jag enbart häckhopp ett pass eller enbart styrka. Idag blev det till exempel 100 häckhopp mot 200 tidigare, säger Stefan.

Fyra riktigt tuffa veckor
Grundträningen består av fyra grundpass i form av benträning, ryck/frivändningar, häckhopp och mångsteg. På fyra veckor kör han varje pass sex gånger. Sedan följer en sex veckor lång period av maxstyrka som avslutas vid nyår. Då inleds toppningsträningen inför inomhussäsongen med fokus på explosivitet och då släpper han de tunga övningarna. I slutet av januari gör Stefan sin första tävling och sex veckor senare avslutas innesäsongen med mästerskapet som 2008 är inomhus-VM i Valencia 7–9 mars.  
– Träningsperioderna är väldigt inrutade men jag trivs med rutiner. En vanlig dag går jag upp vid sju-halv åtta, lämnar Melwin hos dagmamman vid 9 och åker sedan direkt och tränar. Vid 12.30-tiden äter jag lunch hemma, sitter vid datorn en stund, hämtar Melwin klockan tre och kör det en timme långa eftermiddagspasset vid 17-tiden, säger Stefan.
Dagens andra pass innefattar allmänstyrka med kroppen som vikt – sit-ups, olika fotövningar och så vidare.
Höst och vår kör Stefan få höjdhoppspass. I mitten på november hoppade han höjd för första gången på åtta veckor och klarade då 2,10.
– Det var helt okej med tanke på att det var mitt i grundträningsperioden. Från första december och framåt hoppar jag höjd två gånger i veckan. Då blir det 25–30 hopp, hälften sax och hälften flop. Sax sliter lite mindre men är ändå ganska likt flop när det gäller ansats och upphopp, säger Stefan.
Under tävlingssäsongen beror antalet hoppass på hur tävlingarna ligger.
– Om det är tävling på lördagen så kör jag sista höjdhoppspasset på tisdagen, kanske 8–10 hopp. Sedan häckhopp på onsdagen, explosiv styrka på torsdagen och så är fredagen i allmänhet resdag.

En naturlig teknik
Stefan har gjort 450 höjdtävlingar och elva raka säsonger som 2,30-hoppare. Trots det har han helt klarat sig från allvarligare skador och har faktiskt aldrig behövt ta till operation.
– Sommaren 1997 hade jag problem med upphoppsfoten. Det var nära operation men en kortisonspruta tog udden ur inflammationen. Sedan fick jag en mindre bristning i februari 2005 som gjorde att jag bland annat missade inne-SM. Det är de enda skadorna som hindrat mig från att hoppa, säger Stefan som dock ätit en hel del smärtstillande tabletter genom åren.
Och vad är då anledningarna till att han är så lite skadad?
– En av dem är att jag inte är så lång. Är man 2,00 så sliter allt i vardagslivet mer jämfört om du är till exempel 1,81. Jag är lättare i kroppen och kan lättare koordinera mig.
Stefan har hoppat 2,40 vilket är 59 centimeter över hans huvud. Detta kan jämföras med till exempel Patrik Sjöberg som är 2,00 lång och hoppade 42 centimeter högre. Att Stefan kunnat hoppa så högt beror mycket på att han har en naturlig teknik.
– Jag har aldrig behövt nöta upphoppet eller ribbpassagen. Jag är också bra på att omvandla farten i ansatsen uppåt och tappar mindre än många andra höjdhoppare.
Höjd handlar om att accelerera hela vägen i ansatsen fram till den optimala hastigheten man ska ha i upphoppet. Stefan har en fart av 8 m/s när han sätter i foten i upphoppet och får med sig en hastighet av 7 m/s upp i luften.
– Det är mycket tack vare en bra teknik som jag lyckats hålla mig skadefri. På så sätt har jag hela tiden kunnat bygga vidare på min träning och öka kvalitén. Kontinuitet är viktigt för att hålla en hög nivå och kunna utvecklas.

Som allra bäst 2007
Vintern 2006 och våren 2007 fungerade allt riktigt bra träningsmässigt. Inomhus hoppade han också 2,38 i en minnesvärd tävling på inomhus-SM i Göteborg där han fightades med Linus Thörnblad om segern ända till 2,40.
– Det enda jag hade i huvudet var att jag skulle vinna mitt tionde SM-guld! Höjden spelade ingen roll. Det var segern som gällde. Jag tror jag gjorde tio hopp och var helt slut efteråt. Linus blev tvåa på samma höjd – ett resultat som räckt till guld i OS och VM!, säger Stefan.
Träningen gick sedan riktigt bra hela våren.
– Efter utomhusdebuten i Kil i början på juni var jag ganska säker på att sätta personligt rekord inom en månad. Men vädret var inte med mig i somras och då är det svårt att hoppa högt, säger Stefan.
På träning hoppade han 2,30 med kort ansats – jogg och sedan fyra riktiga steg från kurvtejpen fram till ribban. Och han förbättrade sitt personliga rekord på träning med en centimeter till 2,35 på Sannerudsvallen i Kil den 21 juli. Men i VM i Osaka blev det en fjärdeplats på 2,33 sedan han inte lyckats få till det på 2,35 som blev guldhöjden för Donald Thomas.
– Mitt resultat i sax har alltid varit en bra formindikation i flop men det har förändrats. När jag första gången klarade 2,30 utomhus – 2,33 i Eurajoki 1998 – så satte jag personligt rekord i sax med 1,95 på uppvärmningen. På förlägret i Marugame innan VM i somras satte jag pers med 2,12 men i Osaka blev det ändå inte högre än 2,33. Så resultaten i sax verkar inte vara någon bra indikator längre och vad det beror på vet jag inte riktigt, säger Stefan. 

Var går gränsen?
Stefan har tränat hårt i över tio år och kört dubbla pass under grundträningsperioderna sedan 2001. Träningen har dock sett mer eller mindre likadan ut i tio år och frågan är hur högt den kan ta honom.
– Jag har hoppat 2,40 och är övertygad om att den träning jag bedriver är tillräcklig för att jag ska kunna hoppa 2,42–2,43. Det handlar om att vara i form samtidigt som de yttre förhållandena är perfekta, säger Stefan. 
Om han skulle fortsätta efter OS i Beijing, vilket inte är helt uteslutet, så skulle han troligen förändra träningen ordentligt.
– Då skulle jag köra betydligt mer kvalitet men färre pass för att få mer vila. Nu tränar jag ungefär fyra timmar om dagen och man klarar nog inte så mycket mer om man ska hålla tillräcklig kvalitet.
Sedan höjdhopp blev en tävlingsgren i slutet av 1800-talet har det praktiserats en rad olika stilar, bland annat sax och dykstil. Sedan slutet av 70-talet använder i stort sett alla hoppare i världseliten floptekniken. Men är det den ultimata tekniken?
– Om man skulle göra en radikal förändring så skulle man nog hoppa med magen mot ribban eftersom kroppen är mer böjlig framåt än bakåt. Det skulle i så fall vara en tillbakagång till dykstilen men då måste man nog hitta en teknik för ett mildare upphopp eftersom det sliter mycket på knäet, säger Stefan.
Stefan tror annars att människan nått ungefär så högt som det är möjligt.
– Det tror jag därför att Javier Sotomayors världsrekord på 2,45 stått orört i 14 år. Det har inte hänt sedan amerikanen Michael Sweeney hoppade 1,97 år 1895. Det stod sig i 17 år.

Intellektuell som få
Vid sidan av familjen, fru Anna och treårige sonen Melwin, så är böcker ett av Stefans stora intressen. Han läser ungefär 50 böcker om året inom en rad olika områden.
– Det blir mest skönlitteratur men vissa perioder är det biografier, andra science fiction och i november läste jag deckare ett tag. I skolan läste jag däremot inte så mycket böcker, då tyckte jag det var roligare att läsa om böcker och författare, säger Stefan.
Det var när han själv fick bestämma som läsandet kom igång på allvar och idag är det framför allt i samband med resor som han läser riktigt mycket.
– Under de tre veckorna i Japan i samband med VM så läste jag sex-sju stycken. Då lyckades jag få förbundskapten Thomas Engdahl att läsa Dennis Lehanes ”Patient 67”. En riktigt bra thriller som jag rekommenderar alla!
Andra favoritförfattare är Fredrik Forsyth och Jeffrey Archer.
– Archer är britt och före detta sprinter som gjorde en landskamp mot Sverige. Uppgifterna är så väl kontrollerade och böckerna så genomarbetade att man tror att hans berättelser har hänt på riktigt, men det har de inte, säger Stefan. 
Stefan recenserar böckerna på sin hemsida och får också en hel del boktips via mejl. När det gäller friidrottsböcker så är dock utbudet sämre.
– Men för några år sedan hörde en man av sig och frågade om jag ville kommentera en svensk bok om höjdhopp på 462 sidor. Jag var helt säker på att han skojade med mig men den boken existerar. ”Ribban dallrar” av Lennart Zackrisson är en skön bok!

Dubbelvinnare i ”På spåret”
Stefans bokintresse är en stor anledning till hans extrema allmänbildning. Det har i sin tur resulterat i att han varit med i Ingvar Oldsbergs frågeprogram ”På spåret” tre gånger. Två gånger i par med Ingela Agardh (2003–2004 och 2004–2005) och 2005–2006 tillsammans med Katarina Mazetti. Det blev seger vid första och tredje tillfället.
– Det handlar om att lyssna på Ingvars beskrivningar där ledtrådarna är inbakade. Man lär sig också hur han och Björn Hellberg tänker. Under mina resor läser jag en hel del om de ställen jag besöker vilket jag har nytta av i ”På spåret”, säger Stefan.  
Han har också ”På spåret-spelet” med vilket han förbereder sig.
– I höstas var jag med för fjärde gången och då tillsammans med Karin Hübinette som är programledare för Agenda. ”På spåret” började sändas 30 november, säger Stefan.
Han har också varit med i Jeopardy Sport och vann båda gångerna.
– Det skulle vara kul att någon gång få vara med i riktiga Jeopardy för det har jag inte varit!

Drivkraften är att vinna
Den 26 januari gör Stefan årsdebut för 21:a, och som det verkar, sista gången. Men drivkraften och motivationen är densamma idag som 1988:
– Att bli bättre, att hoppa högre och framför allt att vinna! Jag vill inte sitta här om tio år och ångra att jag inte gjorde allt jag kunde för att bli så bra som möjligt. Det är nu jag kan påverka situationen, sen är det försent.   
På inne-VM i Valencia i mars gör Stefan med all sannolikhet sitt 22 internationella mästerskap och blir då den som gjort mest mästerskap av alla svenska friidrottare genom tiderna, ett fler än Patrik Sjöberg.
Och vad händer efter OS i Beijing?
– Jag har som sagt inte planerat något efter det. Om det går väldigt bra så är det väl ett perfekt tillfälle att sluta. Men om jag skulle bli skadad och inte kan vara med kanske jag känner att jag vill avsluta med VM i Berlin 2009 istället. Jag vill själv bestämma när jag ska lägga av. Och så vill jag vinna min sista tävling!

Jonas Hedman