The one and only.
Karin Torneklint – ensam kvinna i tränartoppen

 Friidrott anses vara en jämställd idrott. Kvinnor får lika mycket stöttning, status och inte minst uppmärksamhet som män. När det gäller de aktiva. Bland elittränare råder rena medeltiden.

Till fjolårets EM-satsning togs 88 aktiva ut. Med sig hade de sina 55 tränare.
– 54 män och så jag. I en trupp som innehöll lika många kvinnor som män. Det är faktiskt förfärligt, tycker Karin Torneklint från Falun som tränar Jenny och Susanna Kallur.

Kvinnliga tränare på landets friidrottsgymnasier är sällsynta. Och bland grenutvecklingsansvariga i friidrottsförbundet är situationen lika uppseendeväckande: 22 män och en kvinna. Monica Rydén är ansvarig för lång sprint och häck för kvinnor och den enda som bryter av den långa raden av män.
Därmed har vi i denna artikel nämnt nästan samtliga svenska kvinnliga elittränare.

– Räknar man snällt kan man kanske komma upp i en handfull, medger förbundskaptenen
Thomas Engdahl som erkänner att han är bekymrad över situationen:

– Vi är mycket medvetna om problemet. Vi använder i princip alla kvinnor som är aktiva så mycket som det går. För att få en något så när vettig könsfördelning i landslagsledningen försöker vi få med kvinnor på många andra positioner som till exempel sjukgymnaster och administrativ personal.
Alla resonerar dock inte likadant.

– Många ser inte ens problemet och tycker diskussionen är ointressant. Eller rättare sagt många män tycker den är ointressant. Vill man verkligen förändra måste man tänka till ordentligt, anser Karin Torneklint. Hon har ett par förklaringar till varför kvinnorna saknas på elittränarnivå, även om hon
poängterar att det finns många faktorer som samverkar. En är att många klubbledare inte ens tänker på tjejer när en tränare ska anställas.

– Nästan alla ser en man framför sig. Den killen är bra och den killen passar in resonerar man. Men man ser bara problem med en kvinna. Om man nu ser henne alls. Men det viktigaste är, enligt Karin Torneklint, arbetssättet. Med en stark tränare som ska finnas på plats vid varje träning och tävling, som klarar allt själv och som vet bäst. Vilket skapar en traditionell och mycket manlig miljö.

– Som tränare jobbar man ofta ensam och inte i team. Det innebär att man måste vara på idrottsplatsen varje eftermiddag, ofta fram till åtta på kvällen. Med två små barn kan jag inte vara borta sex kvällar i veckan. Att hon själv orkar med både rollen som småbarnsmamma och tränare samt dessutom ett ”civilt” yrke förklarar hon med att hon har en man som ställer upp och hämtar på dagis och som gillar friidrott lika mycket som hon själv gör.

– Precis det som krävs av alla fruar till manliga tränare. Men det räcker inte.

– Jag klarar det genom att jag är tränare på halvtid och har ett annat halvtidsjobb. Och genom att tränarjobbet är på dagtid. Det går tack vare fantastiska aktiva som accepterar att mixa sina almanackor med min. Trots att hon är en av de mest framgångsrika tränarna i Sverige med aktiva i världseliten känner hon sig inte alltid riktigt accepterad som elittränare. Hon delar nämligen ansvaret för systrarna Kallur med Agne Bergvall.

– Det fungerar jättebra men många som inte känner till hur det fungerar betraktar mig som någon slags sekreterare i samarbetet. Den bilden finns även hos journalister. Trots att alla känner till att Jenny och
Susanna Kallur både bor och huvudsakligen tränar i Falun.

– Det är väldigt få journalister som ringer mig. Inte ens Dalatidningarna gör det. Trots att jag har hand om de båda 90 procent av tiden så väljer nästan alla att prata med Agne i slutändan. Hon har fler exempel på hur många styrs av traditioner och slentrianmässigt tänkande.

– Jag och Agne fick frågan av ett annat idrottsförbund om vi kunde tänka oss att föreläsa. I slutändan valde man ändå att ta bara en av oss. Det blev Agne. Trots att ämnet handlade om kvinnor och tränare. Agne är en duktig föreläsare men man kunde med det ämnet åtminstone ha tagit dit en av varje kön. Ändå är hon inte helt uppgiven inför framtiden.

– Jag tror på en förändring men det kommer att ta lång tid. Det krävs att man börjar se de kvinnliga tränarna. Det gäller att våga släppa greppet och skapa en miljö som fungerar och det behövs mycket stöd och råd. I dag finns inget som tyder på att en sådan förändring är på gång.

– Jag kan inte säga att det fi nns några tecken som tyder på att mönstret kommer att brytas inom överskådlig tid, säger Thomas Engdahl. Detta trots att fi nns mängder med kvinnliga ungdomstränare. För de yngsta åldrarna till och med fler än män.

– Men när elitsatsningen börjar glesnar det ut. Förutom att tjejerna inte vill jobba sex dagar i veckan så nöjer sig fler, och trivs, med att träna barn och ungdomar. Fler killar vill göra karriär och komma upp i eliten. Vad det beror på bör vi också diskutera, tycker Thomas Engdahl som också han förordar fler tränarlag istället för ensamvargar.

– Det finns få föreningar som jobbar med team och det finns väldigt få heltidsanställda tränare. Det krävs ett nytt tänk. I alla utbildningar pratar vi om team. Vi till och med subventionerar priset vid olika kurser om man anmäler ett helt team. Men många är fast i gamla mönster och har svårt att köpa konceptet. Ansträngningarna har inte hjälpt hittills.

– Vid senaste seniortränarkursen deltog en tjej och arton killar. Trots att vi prioriterar tjejer vid intagningen, berättar Mikael Norman, ansvarig för utbildningen. På juniortränarutbildningarna har knappt 20 procent varit kvinnor.

– Men där ser det lite bättre ut inför hösten så ett visst hopp finns det. Men vi har en lång väg att gå.

Göran Byhlin